Färöarna:                                     av Gunilla Möller

Tidigt i vintras läste Gunnar på SMC:s hemsida om en resa till Färöarna. ”Coolt” var bådas vår tanke. Sedan gick det några veckor och vi kom att prata om det på nytt. Vi Åker! blev det snabba beslutet. Under våren kom även ett reportage i MC-folket skrivet av Micke Andersson vår blivande guide. Då blev vi riktigt peppade.

Resan startade i hällregn i Göteborg den 6 augusti. Vi skulle träffas vid Stena terminalen. Hojar på lång rad i blötan. Folk i regnställ och hjälm eller inkrupna i skydd under några parkerade trailers. När vi väl fick köra in genom incheckningen så kunde vi lätta lite på klädseln och hälsa på de andra. Totalt var vi 31 personer på 29 hojar.

Turen till Frederikshavn gick bra. Regnet fortsatte över Jylland så vi skippade turen via Skagen. Middag på kvällen med trevligt prat om MC-upplevelser.

Båten till Färöarna, Norröna, ägs av Smyril Line och är ungefär som 2/3 Finlandsfärja. Incheckningen skulle ske redan kl. 7 så det var en tidig start från hotellet i Hirstshals. Det var minst lika många hojar till som skulle med färjan. Eftersom båten denna vända går vidare till Island är det även en del udda fordon. En massa Jeepar utrustade för äventyr. Ni vet, sådana där med sovplats på taket och avgasröret uppdraget för att kunna köra genom vattendrag på safari i Afrika. Man undrar om de jobb-pendlar med dessa fordon i vanliga fall  😉

Resan innebär 30 timmar enkel resa på båten. Blåsigt, gungigt med upp till 25 sekundmeter i vindbyarna under natten. Tack och lov för ”sea-band” med sin akupressur effekt. Psykologisk effekt eller inte, det funkade. Vi fördriver tiden med att läsa, slöa och få en guidad tur på styrbryggan. Presentation av reskamraterna. Mellan 25 och 70 år, 90 % män (Var är alla MC-tjejer?). Alla typer av hojar och mc-bakgrunder. Micke Andersson och Fredrik Löfberg är våra guider. Två äventyrliga kompisar, trevliga och kunniga killar som gjorde allt för att vi skulle ha det bra.

Vid 15-tiden på onsdagen gled vi av färjan i Torshavn. Öarna var höljda i dimma och det småregnade. Efter incheckningen på Kerjalon hostel var det dags för den första korta turen. Vi åkte till Kirkjubøur, en av de äldsta bosättningarna på ön. En av gårdarna, Røykstovan, är bebodd av den 17:e generationen av familjen. (900 år) Här var ett Biskopssäte och en domkyrka på medeltiden. Av domkyrkan återstår bara en ruin men en liten vacker kyrka står precis vid vattnet. Den vackra, ovanliga altartavlan speglar religionen i det hårda fiskelivet. Regnet och dimman ligger fortfarande tungt men vi kan ändå tjusas av omgivningen. Hemvägen går via en kurvig brant väg som ger oss försmak av vad som komma skall. Ibland anar vi bara stupet vid vägen i dimman och hårnålskurvan kan bli lite oförberedd.  

Torsdag morgon kan vi trots de låga molnen konstatera att vi har en härlig utsikt över Torshavn från vårt fönster. Ivriga ställer vi upp hojarna. Vi börjar på ”stora vägen” även den är fint kurvig. Snirklar sig längs med kusten på Streymoy. (Huvudön som vi bor på.) Genom tunnel och över en bro. ”Den enda bron över Norra Atlanten” enligt turistbroschyrerna. Vi är då på Eysturoy. Vyerna är hänförande. Molnen lättar och vi ser de höga, branta gröna bergssidorna. Ibland är det gröna lite genombrutet av urberget. Oftast runda, mjuka toppar och undantagsvis lite taggigt.

När vi kommer till Leirvik är det dags att köra genom tunneln under havet, drygt 6 km lång och 150 m under havet. Klart upplyst så det går fint. V har kommit över till Klaksvik på Bordoy. (Bordoy är en av de småöar som bildar Nordoyggjar. Ett samlingsnamn för öarna längst upp i nordost). Klaksvik är näst största orten och en av Färöarnas livligaste fiskehamnar. Det är också en reservhamn när Norröna inte kan gå in i Torshavn på grund av dåligt väder. En förmiddagsfika sitter fint. Men vi får lite bråttom iväg. Våra guider får telefonsamtal om att Grindvalar har gått in i en vik lite längre bort. Fångst på gång, något unikt vi inte får missa.

Färöborna har tillstånd att jaga Grindval. Valfångsten är inte en del av fiskeindustrin utan en tradition och köttet fördelas mellan byborna efter gammalt system. Även gamla och sjuka ska ha sin del. Förr motades valarna i en vik och upp mot en strand där en blodig slakt tog vid. Idag är det modernare fångstmetoder. När vi kommer fram är valarna döda. Vattnet i viken är delvis rödfärgat eftersom man när valen är död skär av nackkotorna och då även halspulsådern så valen töms på blod. Det är dags att hissa upp fångsten med en kran. Ca 20 valar på ungefär 5-7 m längd. (kan bli uppemot 12m) Fascinerande ja, men även lite makabert för oss stadsbor som bara ser mat färdigpackat i köttdiskarna.

Vi fortsätter mot nordost. Vi ska så långt ut man kan komma utan att åka båt. Här får vi uppleva en ny erfarenhet. Tunnel med en körbana. Alltså trafiken i båda riktningarna ska samsas på en körbana. Det gäller att känna till tekniken. Förutom själva körbanan finns ”fickor” i berget. Åt ena hållet är det frid och fröjd för då ”är det bara att köra” (om du inte möter en lastbil för de är för höga för att kunna komma av i fickorna). Från andra hållet ska man försiktigt köra och svänga av i fickorna för att släppa fram de mötande. Ingen belysning, fuktigt och lite slirigt, bara de mötande fordonens ljus för att göra bedömningen om du hinner till nästa ficka eller ska stanna nu. Några gånger blir vi för många i fickan och får tränga ihop oss ordentligt för att ge plats åt de mötande! Vi väcker uppmärksamhet i de små byarna vi passerar med alla våra hojar. Allt avstannar och alla vinkar.

Nu börjar magen kurra och vi åker tillbaka mot Eysturoy. Vi åker till Gjogv (uttalas ungefär tjoggv) All bebyggelse på Färöarna ligger längs kustlinjerna. Bergen är branta så ingen väg går rakt upp utan slingrar som serpentiner uppför sidorna. Alla vägar är asfalterade och i mycket bra kvalité. Till Gjogv går en smal slingrande väg. Genom många skarpa branta kurvor tar vi oss uppför bergssidan. I de värsta hårnålskurvorna är det ettans växel som gäller. Om man vågar sig på en blick bort från vägen är utsikten hissnande. Vägräcken finns men konstigt nog är det alltid ett glapp just där kurvan är som snävast. Sedan har vi ju fåren som alltid är på fel sida räcket. Uppmärksamheten måste vara på topp hela tiden. (Jag låter som en dålig golfare när jag hela tiden skriker Fåååår i intercommen) Efter maten på det lilla värdshuset i sagobyn går vi bort till naturhamnen. En djup vik ger skydd för vind och sjö men ger ingen möjlighet till ankrig utan båtarna vinschas upp på land med block och talja.

Vi fortsätter tillbaka över berget Slættaratindur 882m över havet. Vi ser ut över klipporna ”Risin & Kellingen”, Jätten och hans kvinna som blev förstenade när de försökte släpa de vackra Färöarna till Island.

Vi kör genom Eidi och tittar på fotbollsplanen som precis får plats på den platta marken närmast havet. Sista målet för dagen är Saksun. Vägen dit går genom en dalgång längs en bäckfåra med små vattenfall. Smal, backig och härligt mc-vänligt kurvig. Den lilla vita stenkyrkan ligger på en höjd i dalen med utsikt över en sandig vik. Stillheten i dalen bryts av våra mullrande hojar. Några hus på avstånd. Gnistrande grönt, betande får och hästar, så stilla så man mållös blir sittande kvar på hojen medan man tar in sceneriet.

Sista biten hem går på gamla vägen över fjället mot Torshavn. Dimman sluter sig tätt och vått runt oss. Sikten blir nästan noll och kylan kryper innanför MC-stället.

Fredag åker de flesta över till Suduroy. Vi har valt bort denna utflykt eftersom det är 2 timmars båtfärd åt vardera hållet. Istället ger vi oss ut på egen hand. Möjligheten att i lugn och ro stanna och njuta samt fotografera lockar oss mer. Solen skiner och det är skönt i luften. Vi börjar med Saksun och den underbara dalen i ett annat ljus och i ännu mera stillhet utan mullrande hojar.

Vidare mot Tjørnuvik på den nordligaste udden på Streymoy. Vi stannar ofta för vyerna är så lockande. Höga vattenfall där vattnet bitvis blir dimma i blåsten. Vägen smalnar och slingrar sig mot slutet brant ner i en liten dal. En klunga hus (ca 30st) ligger tätt samlade. På bergssidan pågår höskörden. Med hjälp av en slåtterbalk tas skörden om hand och hässjas innanför nät för att torka i blåsten. Vi vänder blicken ut mot havet. Bränningarna rullar gröna in mot en liten stenig strand. Vi ser det lodräta stupet vid Mylingur. Redan Vikingarna hittade detta paradis för tusen år sedan.

Vi åker ut mot sydspetsen och Toftir. I lä av bergssidan njuter vi i solen. Här kan vi tvärs över vattnet se delar av Torshavn. Ingenstans på dessa öar är det längre än 5 km till vattnet.

En tur västerut till Vestmanna hinner vi också. Här är vägen bred, kurvig och härligt snabb. Vägen går högt upp och utsikten över vikarna är enastående.

Sista biten mot Torshavn tar vi återigen över berget. Dimman möter oss.

Lördag är utflyktsmålet Mykines – fågelön. Inte heller detta har vi tänkt delta i utan fortsätter våra egna utforskningar. Molnen är tyngre idag men vi chansar ändå uppför berget ovanför Torshavn. Vi har fått tips av våra guider på några ställen med härliga vyer. Högst upp blåser det riktigt hårt. Man får hålla emot hårt i vindbyarna. Dimman gör vägen våt. Vi tar av på en väg mitt uppe på berget. Den slingrar sig utför berget och sikten är dålig. När vägkvalitén blir dålig och jag tycker kurvorna i dimman blir för mycket vänder jag. Nu ska jag tillbaka uppför den smala vägen igen. Eftersom sikten är så dålig och det är brant går det sakta, mestadels på ettan eller tvåans växel. Tur är väl det när jag rundar en kurva och två får står framför mig på vägen och stångas. Vägens lutning gör att jag försöker balansera och slira på kopplingen men ändå gasa för att skrämma fåren. En balansakt i den högre skolan. Jag är glad när jag kommer tillbaka till stora vägen igen.

Efter en bit lättar dimman. Vi stannar högt ovanför viken och njuter när solen kommer igenom. Här är det helt vindstilla. Får, gröna bergsväggar, glittrande vatten, hus med grästak. Vi tycker vi står högt upp men bakom oss reser sig fortfarande berget brant. Vi ska högre! Längst upp på berget ligger en radarstation. Vägen dit är fint asfalterat men bara en körbana bred. Kurvig? Givetvis! Brant? Självklart. Ändå är den en härlig upplevelse att köra. När vägen tar slut är det bara ca 30 meter lodrät bergvägg kvar till radarkupolen. Vi står nu ovanför vår förra utsiktspunkt och bilarna på den vägen är pyttesmå. Fortfarande är vädret på vår sida och vyn vi ser är helt enkelt obeskrivbar. Molntappar glider fram nedanför oss. Ibland drar det ner en dimslöja som ser ut som vattenånga från en stormkokande gryta. Djupt där nere ligger den glittrande havsviken. Bedövande vackert.

Vi fortsätter mot ön Vágar. Molnen tätnar igen så när vägen går högt ser vi inte så mycket av vyerna. Tunneln går under havet ut till Vágar. Byarna på den här kanten känns mera ”slitna”. Små färgflagande fiskebyar. Vi är på väg längst västerut och här går det bara en väg på södra sidan ön. Berget är för högt annars men otroligt nog har man ändå lyckats få till en flygplats. Inflygningen sker rakt över byn Sørvágur och ljusen mot landningsbanan sitter på hustaken.

I diset kan vi plötsligt se några vackra välvda klippformationer ute i havet. Trolskt. Längst ut ligger Gásadalur. Det här är verkligen världens ände. 10 hus ligger tätt på sluttningen. Berget sluttar brant ner i havet så vi kan inte se någon hamn. Den enfiliga tunneln vi kom genom blev klar 2006. Innan dess gick en ”Post-rutt” över berget, ingen riktig väg. Trots att byn nu har hamnat i ”Framtiden” är stillheten så total i denna gryta till dal. Ett retreat för själen.

När vi kommer ner mot Torshavn igen är för första gången dalen helt molnfri. Vi ser hela stan och de bakomliggande bergen i solsken. När vi några timmar senare ska ner till stan och äta ligger dimman så tät över viken att vi hör båtarnas mistlurar.

Sista dagen spänner vi fast packningen på hojarna och letar oss in på flera små smala vägar. Vi ser bortglömda byar längst ute på näs. Vi vill hinna så mycket idag. Vädret är hårdare. Kall blåst och småregnigt. När vi framåt eftermiddagen letar oss tillbaka till Torshavn för en fika och en liten promenad genom stan är vi både trötta och frusna.

Jag avundas öborna lugnet men undrar också hur man står ut med utsattheten i vädrets lynnighet.

Ändå fortsätter öarna att trollbinda oss – Sagoöarna i Nordatlanten.    

Om du vill se mer av våra bilder kan du gå in på www.slowrider.se/resor.html

Faktaruta Färöarna:

En självstyrande del av Danmark.

Läge: Mellan Scottland och Island på 62: a breddgraden (i höjd ung med Sveg i Härjedalen)

Yta: 1399 kvadratkilometer fördelat på 18 öar. Kustlinjen är 1117 km. (Gotland är 3100 kvadratkilometer)

Folkmängd: 49000 personer varav 12000 i Torshavns tätort.

Klimat: Medeltemp sommar 12°, vinter 3,5°. ( Köldrekordet är -12 och det kan snöa men den lägger sig inte någon längre tid.)

Näring: Fiskindustrin 97%. Sedan kommer Turism och ullprodukter.